Loading...
Debatt

1920-talets högerpolitik funkar dåligt för svensk arbetsmarknad

Moderaternas krav på motprestation för försörjningsstöd, även känt som socialbidrag, är ett allvarligt hot mot svenska modellen.

Under sin Moderaternas stämma i Örebro deklarerade finansministerkandidaten Elisabeth Svantesson att de som får försörjningsstöd skall arbeta i kommunen på heltid. Detta är ingen ny tanke. Hela 1920-talet pågick en strid i riksdagens arbetslöshetskommitté mellan Socialdemokrater och borgerligheten om den svenska lönebildningen.

I tider då högern hade majoritet drev dessa igenom att de som uppbar stöd från samhället skulle arbeta för detta stödet, då främst i skogsindustrin. Socialdemokraternas och fackföreningsrörelsens svar var naturligtvis att detta var dåligt då det skulle innebära en sänkning av lönerna.

För om arbetsgivarna hade tillgång till arbetskraft som var billigare än rådande nivåer i kollektivavtalen skulle arbetsgivarna anställa dessa före de med kollektivavtal. De som tidigare haft löner i nivå med kollektivavtal skulle då vara tvungna att sänka sina löner för att få en försörjning till sina familjer.

Motkrav för försörjningsstöd handlar alltså i grunden om att man vill sänka lönerna på den svenska arbetsmarknaden. Idag skulle det inte på samma sätt innebära att den enskilda arbetaren skulle lämna facket och sänka sin lön för att få arbete då man kan förlita sig på a-kassan. Men det skulle påverka förhandlingarna av löner i kollektivavtalen. Nivåerna skulle halka efter för att de med kollektivavtal inte vågar ställa högre lönekrav. Detta för att de då skulle bli utkonkurrerade av grupper med försörjningsstöd eller andra subventioner.

Det är alltså inte första gången som Moderaterna försöker använda staten och stödet till de mest utsatta grupperna i samhället för att sänka lönerna.

Förra gången kom SAF, idag Svenskt Näringsliv, och LO överens om Saltsjöbadsavtalet för att hålla staten utanför lönebildningen. Arbetslöshetskommittén lovade då att hålla sig utanför hur svenska löner sattes så länge arbetsmarknadens parter tog ansvar. Kommittén formulerade det såhär:

”Ehuru organisationerna sålunda medvetet eftersträva fredliga lösningar på arbetsmarknadens problem, kan det likväl inte alltid undgås att parterna stannar i oenighet. De ekonomiska förluster, som följa av en kraftmätning i en sådan situation, äro i och för sig beklagliga men kunna icke anses vara av betydelse att motivera den nuvarande förhandlings- och avtalsfrihetens ersättande med en statlig tvångsreglering av intressemotsättningarna på arbetsmarknaden. Ej heller ur andra synpunkter kan det vara befogat att staten – utöver området för den egentliga sociala skyddslagstiftningen – påtvingar arbetsgivare och arbetare i vårt land en reglering av arbetsvillkoren vare sig i allmänhet eller vid särskilda tillfällen. Så länge arbetsmarknadens organisationer äro beredda att beakta jämväl de allmänt samhälleliga intressen som äro förknippade med deras verksamhet, synas de åtgärder, som rimligen må påkallas av hänsyn till arbetsfreden, naturligast och ändamålsenligast böra ankomma på organisationerna själva. ”

Texten betyder kortfattat att om arbetsmarknadens parter sköter lönebildningen så ska staten (eller det parti som för tillfället styr) hålla sig borta.

Det är detta som nu Moderater bryter, för att sänka svenska löntagares löner. Moderaterna vill bryta mot ordningen som gällt sen Saltsjöbadet undertecknande 1938, för att pressa priset på arbete.

Jag tycker att Moderaterna ska hålla sina fingrar borta från svensk lönebildning. Inte bara för att avtal är till för att hållas men också för att Sverige inte behöver en politik för sänkta löner. Sverige ska konkurrera med hög kompetens och god kvalité, inte låga löner!