Loading...
Debatt

Den svenska gruvdriften ska utvecklas – inte avvecklas

Yimby – Yes in my backyard – hörs ofta från den utvecklingspositiva delen av miljörörelsen. Främst kring frågor som rör infrastruktur och ytsmart byggande. Men i ljuset av att det krävs en förlängd era av brytning av viktiga mineraler och metaller för att försörja en ökning av förnybar energi och elektrifiering av vägtrafik behövs dessa röster kanske också för ökad gruvdrift på hemmaplan. Här finns en helhet att greppa.

 

EU-kommissionen har nyligen fastställt en lista över så kallade kritiska råmaterial, alltså material som europeisk tillverkningsindustri är beroende av men där tillgången är begränsad eller osäker. I väldigt stor utsträckning rör det sig om material som vi importerar från andra delar av världen. Det som är intressant, och som kanske borde rendera större diskussion i Sverige, är att vi inte måste vara beroende av import. Tvärtom finns sannolikt stora möjligheter att bryta några av dessa mineraler i Sverige.

 

Som exempel kan nämnas kobolt, som förutom att vara en viktig beståndsdel i tillverkning av mobiltelefoner är en metall vars brytning kantas av skandaler om barnarbete, usla arbetsvillkor och allvarliga markkonflikter (https://special.aftonbladet.se/blodsbatterier/).

 

Regeringen har gett SGU (Sveriges geologiska undersökning) i uppdrag att kartlägga potentialen för utvinning av dessa material i Sverige. Värt att notera och uppmärksamma är att uppdraget inte bara rör brytning av jungfruliga resurser, utan likväl brytning av befintligt gruvavfall. Det är mycket viktigt, både i sak och som signal.

 

Det finns mycket att säga om det området – att ställa om från linjära till cirkulära materialflöden. Vi behöver sluta gynna ny brytning och i huvudsak fokusera på återanvändning och återvinning. Men det räcker tyvärr inte. Den omställning vi ofta talar för, med ny teknik såsom elektrifiering av vägtrafik mm kommer att kräva att eran av exploatering av naturresurser fortsätter ett tag innan vi ”bara” kan låta materialen cirkulera.

 

Det är kanske inte i sig ett kontroversiell påstående, däremot är det sannolikt en desto mer kontroversiell ståndpunkt att vi borde öka gruvdriften i Sverige, åtminstone i miljökretsar. För mig personligen har det definitivt varit så. När det för några år sedan pratades om en svensk ”gruvboom” såg jag på det med förskräckelse, något jag nog mot bakgrund av det ovan nämnda tvingas ompröva.

 

Nej, jag menar inte att den trötta argumentationen om att ”om vi inte gör det så gör någon annan det” bara bör köpas rakt av. Men vi som förespråkar omställning till exempelvis vindkraft och elbilar bör faktiskt ta i beaktande att en brytning av vissa mineraler och metaller är nödvändig, någonstans. Och om den görs här har vi chansen att se till att det blir med så stor miljöhänsyn som möjligt, och ta ansvar för att den inte utförs av barn eller under livsfarliga förhållanden.

 

Sverige har idag en av världens mest exploateringsvänliga minerallagar och en extremt låg avgift för de företag som får rättigheter att utvinna material. Samtidigt har vi en gedigen miljölagstiftning, och prövningarna enligt dessa lagstiftningar är mycket komplicerade och tar ofta mycket lång tid. Det bästa sättet att minska dubbelprövningar, öka förutsägbarheten och samtidigt behålla miljöintegriteten torde vara att integrera minerallagen i miljöbalken. Samtidigt bör möjligheten för så kallad ekologisk kompensation – möjligheten att ersätta de naturvärden som förstörs på annan plats – öka och komma in tidigt i prövningen av ett tillstånd.

 

En sådan förändring skulle, rätt utformad, kunna förenkla prövningen och göra tillämpningen mer flexibel. Till exempel skulle man kunna tänka sig att vidgade bestämmelser för ekologisk kompensation skulle minska behovet av prövningar av lokaliseringsprincipen. För att sådana förändringar inte ska resultera i en allmän urholkning av miljöskyddet bör dock som tydlig förutsättning skrivas in att det ska röra sig om för landet strategiskt viktiga exploateringar. Till sådana räknar jag exempelvis en fördjupning av Göteborgs hamn, men också brytning av sällsynta jordartsmetaller eller andra så kallade kritiska råmaterial. Dessutom bör mineralavgiften höjas. Den är idag så låg att en höjning bör kunna genomföras utan någon nämnvärd påverkan på viljan att utvinna åtråvärda material.

 

Det är lätt att rygga tillbaka inför tanken på ökad exploatering av svensk natur. Men sett till helheten – att vi samtidigt fattar beslut som kräver sådan exploatering någonstans, de fruktansvärda villkoren i länder med bristande (eller obefintlig) miljö- och arbetsmiljölagstiftning – och ja, även möjligheten att skapa arbetstillfällen i Sverige, finns all anledning att trotsa den impulsen. Det är för de flesta av oss inte så nära som på bakgården men likväl är det vårt gemensamma intresse, att slå vakt om naturvärden och att ta ansvar för den utveckling vi med andra handen bejakar.