Loading...
Debatt

Domstolarna ska inte avgöra framtiden på arbetsplatserna, uppgörelsen är kass.

I veckan höll de stora spelarna på den svenska arbetsmarknaden pressträff. LO, TCO, SACO och Svenskt näringsliv har nu kommit överens om förändringar i medbestämmandelagen(MBL). Förändringarna rör när konfliktåtgärder, så som strejk, är tillåtna. Debatten de senaste dagarna har varit intensiv men också otydlig. Många kritiserar uppgörelsen men med argument som missar målet.

Först och främst så verkar många ha missförstått hur den svenska rätten att strejka fungerar. MBL är en lagstiftning som gäller kollektiva organisationer på arbetsmarknaden. Det är alltså den fackliga organisationen som får rättigheter via MBL, inte den enskilda individen. Rätten att strejka i Sverige ligger alltså hos den fackliga organisationen och inte som i exempelvis Frankrike hos den enskilda individen. Rättigheterna i MBL, så som rätt till information och förhandling kommer alltså först när det finns ett avtal mellan den fackliga organisationen och arbetsgivaren, det vi kallar ett kollektivavtal.

Undantaget för detta är paragraf 10 i MBL. I den tionde paragrafen ges organisationer som ännu inte har ett kollektivavtal rätt att förhandla för att få till stånd ett avtal. När ett sådant avtal finns är arbetstagare som är medlemmar av organisationen som träffat avtalet bundna av fredsplikt. Det vill säga att de inte får strejka, nedlägga sitt arbete, under tiden för avtalet. Det är priset som facket betalar för att få ett avtal med lönenivåer och andra rättigheter.

Det är kring rätten att förhandla sig till ett kollektivavtal enligt 10 paragrafen i MBL som nu parterna på arbetsmarknaden vill se en förändring. Uppgörelsen anser att man måste kunna motivera vad som ska finnas i avtalet. Det villkor som man kräver i sitt kollektivavtal måste vara ”rimliga”. Frågan är bara vem som avgör vad som är rimligt att kräva i ett kollektivavtal. Parterna anser att det är Arbetsdomstolen som ska avgöra vad som är rimligt att kräva som anställd i Sverige.

Det är här som det verkliga problemet ligger. De fackliga centralorganisationerna har här gjort sig en verklig björntjänst.  Vid tiden innan decemberkompromissen 1906 ansåg arbetsgivaren att kollektivavtal i sig var ett orealistiskt krav. På samma sätt tyckte det att uppsägningar skulle vara helt oreglerat och upp till arbetsgivaren. Något som dåvarande statsmakt stöttade arbetsgivarna i.

Hela 1900 talets framgångar i avtal har skett i konflikt med det rådande tillståndet. Krav på bättre arbetsmiljö, krav på ledighet, rätten till föräldraledighet eller turordningsregler vid uppsägning. Alla dessa framsteg har ställts och fått svaret från det etablerade samhället att det är orealistiska och orimliga krav. De är konsekvenser av att facket har tagit konflikt och förhandlat sig till rättigheterna.

Nu vill Sveriges fackliga centralorganisationer överlåta bedömningen av vad som är ett rimligt fackligt krav till domstolsväsendet. Domstolen är faktiskt inte kompetent för detta. Samhällets rättsskipande instanser ska bedöma vad som är allmänt accepterat idag, inte hur morgondagen kommer se ut. Formandet av framtidens samhälle är inte domstolens uppgift. Förslaget innebär att vi flyttar mer makt från föreningar till teknokrater. Det är en dålig för att inte säga usel utveckling. Uppgörelsen lägger grunden för en konservativ och rigid arbetsmarknad.

Uppgiften att forma framtidens Sverige bör istället läggas på föreningslivet med fackligt aktiva människor på arbetsplatserna.