Loading...
Debatt

Identitärernas kamp

När vi har skrivit 1900-talets bokslut så kan vi konstatera att det var ett århundrade vars ideologiska kamp i hög grad stod mellan å enda sidan socialismen och å andra sidan marknadsliberalismen, varav kalla kriget är det bärande beviset för detta. Östblocket kollapsade till slut och med det också de socialistiska drömmarna om en rimligare värld – även hos västerländska socialdemokrater. Kapitalismen gick segrande ur konflikten, men med ett ”mänskligt ansikte” som vänsterrörelsen hade lyckats utforma efter mångårig kamp om sociala fri- och rättigheter. En kapitalistisk marknadsekonomi och en skattefinansierad välfärdsstat – självaste innebörden av socialliberalismen.

Historien hade nu nått sitt slut enligt den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama – kapitalismens seger över socialismen hade avslutat all betydelsefull ideologisk kamp. Denna tes har han dock backat ifrån på senare år och med rätta. Vi har sett nya ideologiska strömningar runt om i världen som på djupet förändrat vår vardag, exempelvis islamismen men också radikalkonservatismen i egenskap av partier som Sverigedemokraterna, Front National eller USAs president Donald J Trump. På vänstersidan har den så kallade ”identitetsvänstern” brutit allt mer mark, inte partipolitiskt, men definitivt i den offentliga debatten och inom kulturlivet.

Vad gäller ”identitetspolitik” så skulle den kunna sammanfattas följande: en politik som endast ämnar betona en social grupperings intressen över allt annat, och som istället för att tro på ett enhetligt samhälle hellre betonar kampen mellan olika sociala grupperingar och deras intressen. Det hela resulterar i ”groupthink” – det psykologiska begrepp som handlar om att beskriva hur sociala grupperingar med en viss världsbild tenderar att vägra tänka kritiskt och ifrågasätta den gängse världsbilden i rädsla av att rubba den sociala harmoni som finns inom gruppen. En samhällspolitik som grundar sig på ”groupthink” kan bara resultera i ett klimat där känslor i alla lägen värderas högre och viktigare än fakta.

Vad vi kan se är två läger av identitetspolitik som växt fram under de senare åren – de som jag väljer att benämna som radikalkonservativa, det vill säga identitetshögern – och de som jag väljer att benämna som radikalprogressiva, det vill säga identitetsvänstern. Det utmärkande för identitetshögern är deras vurm för en grupp – majoritetsbefolkningen inom ett samhälle – och att dess existensberättigande är under hot från ”kulturmarxister”, det politiska etablissemanget, massmedia och så vidare. Det utmärkande för identitetsvänstern är istället deras vurm för minoritetsgrupper, såsom transsexuella, homosexuella, handikappade, svarta och så vidare – och där deras existernsberättigande är under hot av den ”vite heterosexuella mannen”.

Det som dock är signifikant för både identitetshögern och identitetsvänstern är att de är en reaktion mot det socialliberala etablissemang som fullständigt kapitulerat vad gäller att sträva mot horisonten om en rimligare värld, utan som snarare betraktar sina politiska förtroendeuppdrag som personliga rättigheter och stegar i en fortsatt gynnsam karriär. Identitetspolitikens svar på detta är deras egna utformade ”kulturrevolutioner” där identitetshögern kommer väcka fram det glömda fosterländska väsendet för att rena nationen från alla främmande element, medan identitetsvänstern skall bryta ner de rasistiska patriarkala strukturerna och ersätta dem med sin egen hemmansnickrade version av 1984s ”Newspeak”. På så sätt är identitetspolitiken alltid auktoritär i sin form – och stundtals också totalitär.

Medan identitetshögern etablerar sig partipolitisk och inom alternativa media så etablerar identitetsvänstern sig inom den traditionella median och inom kulturlivet. Där för de således sin kamp – identitärernas kamp. Men kampen handlar primärt inte om att direkt bekämpa varandra utan snarare om en kamp om vem som har problemformuleringsprivilegiet kring vilken grupp som är mest utsatt i samhället – för att sedan nyttja detta för att få alla andra människor med sig på tåget för att kunna förändra samhällssystemet i den riktning som de vill att det skall färdas mot.

Vad den riktiga vänsterrörelsen måste göra för att skapa ett seriöst alternativ till denna identitetsvänster är att bejaka både sina ideologiska rötter samt en frihetlig syn på människan och samhällslivet. Jag vill kalla det ”libertariansk socialism”, och det står bortom en socialdemokratisk status quo-politik som handlar om att förvalta ett historiskt arv med en total avsaknad av framtidsvisioner, och en identitetsvänster som är ointresserad av ekonomisk maktanalys och som istället fokuserar på vilka ord som borde förbjudas i det vardagliga samtalet. Om ett seriöst alternativ till denna identitetspolitik inte presenteras så är det mycket möjligt att när vi ska skriva 2000-talets bokslut så kommer det handla om hur identitetshögern och identitetsvänstern slogs om problemformuleringsprivilegiet, och oavsett vilka av de två som går segrande ur en sådan kamp så kommer alla andra gå ut som förlorare.