Loading...
Debatt

Kampen om Sverige

Foto: Mikael Moiner

För flera år sedan så såg jag Dan Josefssons dokumentär ”Novemberrevolutionen”. Den handlar om ett av de största besluten i svensk ekonomisk politisk historia – avregleringen av kreditmarknaden den 21 november 1985. Det hela genomfördes mer eller mindre av tre män – Kjell Olof Feldt, Erik Åsbrink och Bengt Dennis – och lade grunden för den 90-talskris som förändande svensk ekonomisk politik fram till våra dagar.

Denna dokumentär har också lagt grunden för ett populärvetenskapligt projekt som jag färdigställde hösten 2016 – Kampen om Sverige – Från socialism till nyliberalism? I den här boken så berör jag inte bara novemberrevolutionen och dess konsekvenser, utan hela den ekonomisk politiska och välfärdspolitiska förändringen i Sverige, från sent 60-talet fram till år 2014 och regeringens Reinfeldts entledigande.

De slutsatser som jag kunde dra efter att studerat denna period är flera, och de är både fascinerande och beklämande. En sådan slutsats är att den nyliberalisering som präglat Sverige de senaste 30 åren påbörjades av socialdemokraterna på 80-talet, med Olof Palme och Ingvar Carlsson som statsministrar, och inte av Carl Bildt eller Göran Persson på 90-talet. En annan slutsats är att socialdemokraterna och borgarna förespråkat samma ekonomiska politik sedan början av 90-talet, där inflationsbekämpning skall överordnas arbetslöshetsbekämpning.

Den nyliberala hegemonin som legat som en våt filt över Sverige i 30 år, med New Public Management, privatiseringar, nedskärningar, friskolereformer och skrotandet av en full sysselsättnings-politik är något som socialdemokraterna inte bara underkastat sig utan även varit en del i att reproducera.

Men varför har socialdemokratin både underkastat sig och reproducerat detta nyliberala tankesätt? Svaret på det är att vänsterintellektuella konkurrerades ut av de högerintellektuella, och de sistnämnda – oftast nationalekonomer – hade lösningarna på de rådande strukturella ekonomiska problemen. Ett ytterligare svar är att den vänstervåg som uppstod under 60-talets andra hälft gick över huvudet på arbetarrörelsen. Kraven på individuell frihet, egenmakt och decentralisering hörsammades inte. Dessa krav plockades istället upp av det privata näringslivet och den politiska högern och de gjorde den till en hörnsten i sin samhällskritik och sin ideologiska samhällsvision.

2008 såg vi startskottet av en global finansiell kris som vi fortfarande – tio år senare – slickar såren ifrån. Denna kris har enligt olika bedömare ansetts som slutet på den nyliberala eran, och det är möjligt att den är det. Saken är dock den att ett bättre alternativ inte kommer uppstå av sig självt, likt en naturlag, utan den måste formuleras av oss själva – genom nytänkande, ideologiskt självförtroende och politisk vilja. Om inte, så är risken övervägande att 2000-talet inte kommer tillhöra vänsterrörelsen utan mörka krafter på andra sidan av den politiska skalan.