Loading...
Debatt

Liberalismens död och konservatismens pånyttfödelse

Den ekonomiska krisen som kom 2008 har av flera bedömare ansetts vara början på slutet för den marknadsliberala politiken som dominerat världen, och i synnerhet västvärlden, de senaste trettio åren. Att den också skulle korrelera med liberalismens nedgång och eventuella död var kanske något mer oväntat. För vad som hänt de senaste åren är att framförallt Europa och USA sett en frammarsch för en ny politisk höger, som istället vurmar för nationalromantik och ett slutet samhälle än för marknaden och individualismen.

Denna nya politiska strömning har kallats för flera olika saker, högerextremism, högerpopulism, nyfascism. Kremls påstådda inofficiella ideolog Alexander Dugin har benämnt det hela som ”Den fjärde politiska teorin”. Jag väljer att kalla det för ”radikalkonservatism”, och det är en ideologisk strömning som skiljer sig från den mer klassiska konservatismen som snarare ville skynda långsamt med samhällsutvecklingen. Den här radikala konservatismen vill snarare skynda fort in i en framtid som skall präglas av värderingar från en mytologiserad dåtid. En politisk rörelse som både vill omstöpa samhället i grunden, men som ändock vill framhäva sig som försvarare av traditioner, nationen och kulturen.

I denna ideologiska nyorientering hos högern har liberalismen tappat sitt fotfäste, och då i synnerhet den delen av liberalismen som alltid försvarat den politiska demokratin, rättstaten, yttrandefriheten, tryckfriheten och så vidare. Den liberalism som i mångt och mycket byggde upp stommen för den moderna europeiska demokratin tillsammans med arbetarrörelsen. Detta märks i synnerhet bland högerns opinionsbildare. Jag vill minnas att för inte så många år sedan var många av de ledarskribenter, samhällsdebattörer med mera som profilerade sig som ”liberala” några som faktiskt stod upp för klassiska liberala värden som politisk demokrati och mänskliga rättigheter.

På senare tid har det dock skett någonting. Etiketten ”liberal” hänger kvar men innehållet har drastiskt förändrats och den opinion som nu drivs har blivit allt mer av en raljerande ton mot en tillsynes hotfull vänsterrörelse, muslimer och islam eller en överväldigande migration som endast medför en stundande samhällskollaps. För mig kan hela den här processen inom den liberala högern endast liknas som en omvänd metamorfos från en fjäril till en larv – upplåtelsen av de gamla demokratiska värdena till förmån för en auktoritär radikalisering. Om nu högern allt mer förfaller ner i radikalkonservatismens träsk och därigenom också utplånar all ideologisk konkurrens på sin sida av den politiska skalan, vilka skall då ta kampen mot denna nya högerrörelse? Den vänsterrörelse som tog den kampen under mellankrigstiden ser jag inte idag, utan har på flera håll snarare förfallit ner i den sörja av identitetspolitik som paradoxalt nog också drabbat högern.