Loading...
Facklig vardagKrönika

Var är alla ledare?

Förutom att rekrytera medlemmar och medlemsvård ingår i det fackliga arbetet att möta chefer i olika nivåer och i olika sammanhang. Jag har träffat en hel del nu och börjar fundera var alla ledare har tagit vägen?

Jag tror inte det skiljer sig mycket från verksamhet till verksamhet i de kvinnodominerande yrken men första linjens chefer stannar inte särskilt länge på en arbetsplats. Det är i alla fall den bilden har jag själv fått av att vara anställd inom offentlig sektor i snart 18 år och varit med om över 10 chefsbyten.

Kontinuiteten bland arbetsledarna är så låg att medarbetarna har vant sig vid att chefer inte stannar länge och att verksamheten går runt med medarbetarnas goda pliktkänsla. Medarbetarna förväntas att vara självgående och oftast lösa situationer som uppkommer själva.

När väl en ny chef är på plats börjar man nästan direkt se om det verkligen finns alla de kunskaper och ledaregenskaper som kravprofilen till tjänsten innehöll.

Det dröjer inte särskilt länge innan det blir tydligt att de allra flesta saknar kunskap i arbetsrätten och arbetsmiljö. Kunskaper som är viktiga för att kunna leda en grupp av medarbetare i rätt riktning utifrån lag och avtal.

I många fall prioriteras inte heller delaktighetsprocessen i olika beslutsfattande processer eftersom den kunskapen inte heller finns. Fokus blir istället att hålla budgeten till vilket pris som helst oavsett konsekvenserna för medarbetarna.

I kravprofilen som jag har sett senast, för en chef, lät det så här ” …och ansvarar för handledning av personalen i det dagliga arbetet” – inga krav på arbetsmiljökunskap, inga krav om kunskap i arbetsrätten och inga krav på att åtminstone hållit medbestämmandelagen i sin hand.

Är det med handledare på arbetsplatsen som tryggheten skapas numera?