Loading...
Krönika

Anställnings förhållandena i offentlig sektor måste bli bättre!

Inom omsorgen gör personalen livsviktiga insatser dagligen, där en miss kan leda till allvarliga och farliga konsekvenser. Inom omsorgen arbetar man direkt med människor och ser människan och inte ett namn på ett papper.

Men i hur många andra yrken på arbetsmarknaden är man så plikttrogen och tolerant när det kommer till anställningsvillkor som dessa:

  • Arbetskläder som inte finns men där arbetsgivaren gör upp rutiner och rekommendationer vad man ska ha på sig på jobb och för hur man ska tvätta sina egna kläder som man har haft under arbetet för att inte sprida eventuell smitta vidare.
  • Kompetensutveckling som aldrig finns ekonomin för och det enda kompetensutvecklingsmöjligheten som kan dyka upp då och då är att vara chefens högra hand och sköta några av de administrativa arbetsuppgifterna, trots att grundarbetsuppgifternas svårighetsgrad bara ökar.
  • Där hot och våld som sällan eller aldrig anmäls eftersom ribban och toleransnivån har stigit och acceptansen för det blir högre de gånger när det förekommer. Men där det oftast förekommer ensamarbete och antal situationer som är riskfyllda har ökat.

Nolltolerans finns nedskrivit i en rutin men diskuteras för sällan för att bryta kulturen till högre toleransnivå.

  • Där anorektiska verksamheten har styrt över och att få sin semester beviljad, förutom sommarperioden, i någorlunda rimlig tid innan
  • Där arbetsplatsträffar liknar mer en informationsmonolog från cheferna angående hur dåligt ekonomin ser ut men om vi kämpar lite till så klarar vi oss. Istället för ett öppet diskussionsforum om arbetsmiljöfrågor som verkligen behövs eftersom det är just arbetsmiljön som prioriteras bort när ekonomin inte går ihop.

 

Trots att jag menar omvårdnadspersonalen i äldreomsorgen i dagens krönika, är det alldeles för många som känner igen sig i punkterna ovanför. Och många av arbetarklassens yrken har länge varit bortprioriterade. Det är dags att vända den trenden och ställa krav, människor som arbetar inom dessa yrken ska också ses som människor och inte som ett namn på ett papper hos arbetsgivaren.