Loading...
Livsstil

Den eviga jakten på vågor

Jag kippar efter andan. Mina lungor hinner precis få luft innan jag hamnar under vattnet igen. Jag trycks ner, åt sidan, framåt och bakåt likt en chanslös strumpa i en tvättmaskin. Runt, runt tills jag knappt vet vad som är upp eller ner längre. Det känns som en evighet och samtidigt som en kort sekund innan mitt huvud är ovanför vattenytan igen. Jag häver mig upp på brädan och börjar frenetiskt paddla. Ingen tid för tankar eller tömma huvudet på vatten. En vän sa en gång att jag påminner om en drunknande katt när jag försöker surfa. Just i det här ögonblicket, när jag sväljer en kräkning, har snor över hela ansiktet och håret ser ut som ett fågelbo, är jag beredd att hålla med. Det är inget glamouröst med att försöka lära sig surfa efter 30-års ålder. Särskilt när man inte har en naturlig fallenhet för vare sig vatten eller sport. Allt jag hade var en dröm, en nyfikenhet och vilja som skulle ta mig till andra sidan jorden. För några år sedan när jag närmade mig 30 brukade jag vakna med paniken i halsen, alldeles kallsvettig i min lilla etta på Värnhem i Malmö. Orsaken var att jag kände att jag levde utöver mina tillgångar. Jag bodde i ett hem som påstods vara mitt, men det kändes som det var byggt på kvicksand. Jag hade skapat en grund till ett liv i en tillvaro jag aldrig skulle kunna betala tillbaka. Det var inte riktigt meningen att jag någonsin skulle betala tillbaka. Systemet fungerar inte så. Jag skulle för resten av mitt liv befinna mig i skuld. Det var bara framåt, uppåt, större, bättre, mer, mer och blunda hårt. Men det blev aldrig tillräckligt. Så jag sålde den. Jag sålde paniken, kallsvetten och det ljusa slipade trägolvet. Jag började resa och har aldrig ångrat mitt beslut.

Några år senare och en del erfarenheter rikare bor jag i Nya Zeeland. Numera spenderade jag varje semester med att leta vågor. Nya Zeeland är fullt av platser att surfa på och det är möjligt att hoppa i vattnet året om så länge våtdräkten är tillräckligt tjock. Apolla Echino reser i sin 40 minuter långa dokumentärfilm ”Surfing the South Island of New Zealand – Winter” runt södra ön i jakt på vågor. Att vågsurfa i Nya Zeeland är än så länge en mansdominerad sport. Apolla Echino uppskattar i sin dokumentär att 2% av alla som surfar i Nya Zeeland är kvinnor. Hon berättar ärligt om de problem som kan uppstå som kvinnlig surfare, om hur tankarna går och om kärleken till havet och vågorna. Och visst känner man igen sig. Man eller kvinna, visst har vi alla ögonblick när vi tvivlar. När vi undrar vad vi håller på med. När vi ser den drunknande katten framför oss och alla andra runt omkring är Tyler Wright eller Kelly Slater. Apolla Echinos resa är sevärd för naturen hon befinner sig i, ögonblicken, tankarna, för att bli inspirerad och låta sin nyfikenhet vakna.

För jag vet inte hur jag ska beskriva det, den där känslan som gör att du kan köra från strand till strand i en evighet för att se om där är några vågor. Viljan att vakna innan solen har börjat värma luften, klämma sig in i en trång, fuktig våtdräkt bara för att hinna surfa innan jobbet. Tröttheten i armarna, ovissheten i magen, lyckan i bröstet och saltet i håret. Att möta sina rädslor i det kalla vattnet. Att inse att det aldrig är för sent att lära sig nya saker. Att förstå att idag är bättre än imorgon. För imorgon kanske där inte är några vågor.