Loading...
Livsstil

När liberaler läxar upp ”vänstern” om klass

Så blev vi alla rasister

Två liberaler, Adam Cwejman och Ivar Arpi har släppt en bok som borde ha släppts av vänstern. Boken – Så blev vi alla rasister – är en kort skrift som gör upp med och kritiserar ”identitetspolitik” så som den sett ut de senaste sex–sju åren. Den släpptes för några veckor sedan, men uppmärksammades på nytt senast i går i Inte rasist mens podcast. Det tar förstås emot lite att lyfta en bok som släppts av högerförlaget Timbro, men det finns goda skäl att faktiskt göra det.

Flera recensioner som gjorts av boken har pekat på ironin i att två liberaler faktiskt diskuterar mer klass än vad vissa inom vänstern själva gör. I podcasten är det likadant, bland annat lyfter författarna Göran Greiders debatt kring hur arbetarklassen suddats ut i representationen i medier (en del av tankesmedjan Katalys serie om klass). Det här har förstås diskuterats inom vänstern också, och ibland har diskussionen förenklats på ett helt felaktigt vis till att den skulle handla om klassperspektiv vs politiskt korrekthet och intersektionalitet (med fokus på antirasism/feminism och en rad diskrimineringsformer, ”fobier” osv). En mer nykter analys av debatten borde snarast fokusera på hur kritiken mot identitetspolitik dels handlar om att klassperspektivet försvunnit helt och hållet, dels på att det finns på tok för många stolliga exempel på helt ologiska och verklighetsfrånvända resonemang som kopplas till den ofta akademiskt inriktade identitetspolitiken.

Bristen på klassperspektiv har det skrivits mycket om. Daniel Suhonen har debatterat frågan ett antal gånger. 2015 skrev han att vänsterns aktivister ”använder begreppet appropriering oftare än a-kassa”. Åsa Linderborg skrev året innan om en vänster som flippat ur i politisk korrekthet. Även hon satte fingret på hur klassfrågan negligerats: ”Identitetspolitiken såsom den ser ut nu börjar få en kraftig liberal slagsida. Det är för övrigt symptomatiskt för hela vänsterrörelsen, vilket gör att många identitetspolitiker som egentligen är liberaler kan kalla sig för vänster samtidigt som många liberaler tycker att vänstern genom identitetspolitiken helt har spårat ur.”

Och nu får vi alltså läsa mer om hur några av de här liberalerna visar hur vänstern spårat ur. Men identitetspolitikerna, varav många hittas inom Feministiskt Initiativ och Miljöpartiet, definierar sig ofta först och främst som antirasister och feminister. Men antirasist och feminist kan man förstås vara även som liberal, så är det egentligen då korrekt att kalla identitetspolitiken för vänstervriden? Som Linderborg påpekar så kan många mycket väl lika gärna ses som liberaler. I podcasten så lyfter författarna hur den ena axeln i den så kallade GAL-TAN-skalan tappats bort bland svenska journalister. Men den andra axeln tycks å andra sidan ha tappats bort av vilsna identitetspolitiker, som kör på för fullt på den frihetliga/alternativa axeln (gentemot den traditionella/auktoritära) – men samtidigt helt tappat den andra (vad som egentligen skiljer höger och vänster åt). Och ska dessa frihetliga och libertarianer enas inom FI och Miljöpartiet – vad blir det då kvar förutom det politiskt korrekta?

Men det kan förstås heller aldrig vara rimligt att utelämna en kamp mot alla de diskrimineringsformer, utnyttjanden och förtryck som identitetspolitiska anhängare ofta kopplas samman med. Det går utmärkt att vara vänster, klassmedveten och samtidigt kämpa för alla människors rättigheter. Men identitetspolitiken och de ultrapolitiskt korrekta strömningarna flippar ofta ut i väldigt märkliga resonemang. Det blir pinsamt när till och med högertroll som Hanif Bali lyckas sätta fingret på sådant, och han, tillika andra högerpopulister på så sätt kan använda ”vänsterns” egna resonemang till att skrämma bort folk från vänstern. Här lyfter författarna en hel del exempel: hur ”antirasister” kritiserade Kendrick Lamar för att hans flickvän hade fel hudfärg, hur riktlinjer om mångfald leder till att rekryterare anlitar vad som förefaller vara rasbiologisk forskning för att uppfylla kvoterna, hur svenska högerextremister hyllar SSU Stockholms separatism av människor,  hur vita författare blir utskällda som rasister om de har med ickevita karaktärer (samtidigt som de antagligen skulle bli utskällda som rasister om de gjort hela verk som bara var med vita karaktärer i också…), hur det ses som något positivt att bryta när man pratar (vilket då skapar en situation där invandrade personer inte direkt får ett incitament att lära sig bättre svenska, om det nu ses som ”mångfaldskompetens” att inte prata lika bra svenska som andra invandrade som gått in mer för att inte bryta), att inte se skillnaden på olika ursprung och att det förstås blir stor skillnad på flyktingmottagande från Iran eller Chile gentemot från Afghanistan eller Somalia (där utbildningsnivå och brist på fungerande stat och myndigheter snarare än svensk rasism kan förklara många av de skillnader som de grupperna möter i svenska samhället), att rasism mot judar eller afrosvenskar utförd av svenskar med bakgrund i Mellanöstern inte passar in i en akademisk och teoretisk syn på maktstrukturer osv. Så författarna lyfter att identitetspolitiken snarast är reaktionär i många sammanhang. Återigen knappast något som vänstern borde anamma.

Jag har tidigare mest uppmärksammat Adam Cwejmans inlägg om identitetspolitiken. Det har då varit rätt ytlig kritik, och ofta upprepningar gång på gång. Boken är till stor del en välkommen utveckling. Den är bara på 100 sidor, och det hade varit önskvärt med ännu större efterforskning kring bakgrund och uppkomst av de här idéerna och dess koppling till postmodernismen osv. Enligt podcasten fanns det mer, men redaktören hyvlade bort kanske lite väl mycket. Men det är en bra start. Författarna har likt identitetspolitikerna ett gott uppsåt själva. Så det är milsvid skillnad från Jordan Petersons utfall mot politiskt korrekthet, feminism och postmodernism. Vissa saker tycks man kunna vara enig med liberalerna på Timbro om. Nu gäller det bara att göra upp med influenserna från de identitetspolitiska liberaler som är i bland oss.